Det kan tyckas som att vi medgångssupportrar enbart plockar russinen ur kakan och ploppar upp när våra lag gör bra ifrån sig. Nu vill jag påstå att det inte alltid är så enkelt att tillhöra denna skara människor. Det är inte en gång jag tvingats försvara och förklara mitt ställningstagande när det gäller lag som ligger mig nära om hjärtat utan detta är en regelbunden syssla som ska skötas med största respekt och ödmjukhet!
Det är inte så lätt att som Nyköpings-bo/Sörmlänning hitta lokala lag i Sverige-eliten att ta till sitt hjärta. Därför har jag sedan ungdomen gjort mina val, och de är inte alltid i min geografiska närhet. Följande fakta finns i målet:
IFK Göteborg har nu i 25 år lockat mitt intresse. Allt sedan början av 80-talet och framgångarna i Europa-cuperna har det laget fått mitt förtroende. Inte alltid lätt under allt för många motgångsår, men ändock fullt välförtjänt.
På den tiden då jag i ungdomligt oförstånd fortfarande tyckte att ishockey var även för tänkande människor så fann mitt hjärta ishockeylaget framför alla andra; Björklöven. Jo, och det ska väl sägas att jag fortfarande är dem trogen, och här kan man verkligen tala om att det är långt mellan framgångarna...
Det tydligaste exemplet på att jag är en medgångs-supporter måste vara mitt damfotbolls-intresse där Umeå IK fått förtroendet sedan flera år. Inte svårt att vara anhängare till dem. Ett enstaka års missad SM-titel, men det är ju lätt att ta. Spelare från flera länder som alla tillhör världseliten. En organisation som sitter som en smäck. (Återigen innebär det enorma avstånd för att åka och titta på hemmamatcherna...)
Slutligen började jag tidigt att hålla på Arsenal i den engelska ligafotbollen. Kanske kan tyckas som ett lätt-älskat lag med rolig fotboll och intressanta spelare, men det är i så fall nutid vi snackar om. Annat var det under 80-talet. Då fick man stå på sig om man ville göra det tydligt att man faktiskt höll på "boring" Arsenal. Lirarna hette typ Tony Adams. Ja, ni fattar säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar