Tack primär-vården!

Ringde Vårdcentralen efter att ha kollat hur man kontaktade sjukvården (om det inte är akut.) Fick knappa in telefonnummer och sedan vänta i 1 1/2 timme innan de ringde upp mig. Förklarade att jag under det senaste året haft problem med att ena ögonlocket svullnat igen några gånger och att synen på det ögat varit nedsatt de senaste månaderna.
Den äldre tanten i andra änden av telefontråden tyckte absolut att jag skulle uppsöka en optiker eftersom jag helt klart var ålderssynsvag. Att ögat svullnat igen kanske berodde på insektsbett, enligt henne. Ja, som ni förstår så spelade det inte direkt någon roll vad jag sa till henne (lomhörd, kanske?) utan alla mina problem skulle lösa sig i och med mitt framtida besök hos en optiker!!!
Det är väl härligt med skatte-finansierad vård som hänvisar till privata optiker för att de bättre ska kunna diagnostisera och remittera mig till en specialist på lasarettet.

Tack för den!

Ego-fotboll?

Jag har funderat hela säsongen på hur de aktiva idag tänker kring sitt fotbolls-spelande. Eftersom jag är ungdomsledare har jag en ganska klar bild över hur tjejer upp till 16-årsåldern tänker kring sitt bollsparkande, och det är inte där min fundering kretsar. Nej, jag undrar mycket över hur seniorspelarna av idag är funtade. Seniorspelare i de lägre divisionerna.
Jag konstaterar att man idag inte längre tänker på sitt idrottande på annat sätt än att man gör det enbart för sin egen skull. Det sker enbart på de egna villkoren. Passar inte verkligheten in på de egna egoistiska intressena så skiter man helt enkelt i det. Kanske struntar man i just den matchen, eller annars slutar man med fotbollen helt. Bara sådär. Mitt under säsongen. Vilka värderingar växer våra unga upp med egentligen? Och vad är solidaritet, laganda, lojalitet och uppoffring utan egen vinning för de aktiva idrottarna idag?
Jag vill inte hänga ut någon särskild individ i detta sammanhang, eftersom jag inte anser att det handlar om enskilda personer i just "min" förening, men dessa människor belyser snarare problemet än leder utvecklingen. Det är främst i min egen förening jag fått en tillräcklig insyn i seniorverksamheten för att kunna göra ovanstående observation. Den har uppenbarligen också inneburit att ett närliggande lag fått packa ihop sin herr-verksamhet med 2 matcher kvar att spela av säsongen.
Jag har sett ett herrlag där träningar är något man till nöds genomför om man inte har något annat för sig. Matcher är också något som man kanske kan tänka sig vara med på, om inget roligare händer den dagen. Jag har varit med om uppstarten av ett nytt damlag där drygt 20 tjejer sitter och lovar att ställa upp på fotbollsverksamheten under året, men där verkligheten blir en helt annan historia. Hur kan man i mars säga att man ska prioritera fotbollen och bara någon enstaka månad senare sluta med fotbollen? Vissa dam-träningar har i princip ställts in för att endast 3-4 spelare bemödar sig med att komma! Och vissa matcher har genomförts med för kort om folk på planen i både herr- och dam-sammanhang.
Om man nu tycker att fotboll är kul (tillräckligt kul för att bli medlem i en idrottsförening) så måste man ju också förstå att det inte alltid är en dans på rosor. Det tar emot ibland, och då gäller det att bita ihop och köra vidare. Så är det i livet i stort, och den som inte klarar motgångar och har någon form av drivkraft kommer snart nog inte över sin egen dörr-tröskel där hemma.
Jag har uppenbarligen missat vad de yngre generationerna har för värderingar. Kanske märker jag det i yrkeslivet, men jag ser sannerligen inte fram emot det om det är ens en ynklig smula av beteendet som många visar kring sitt fritidsintresse "fotboll"!!!

Kära, härliga sommarstuga!!!

Sommarstugan och jag har några år på nacken nu. Tillsammans, alltså. Redan som liten fjutt snubblade jag omkring bland rötter och hala bergsklippor ute på ön. Och än idag händer det att jag snubblar runt och halkar därute vid stugan. Mina systrar, som har lika stor del i denna sommarstuga som våra föräldrar en gång ordnade, delar säkert mina erfarenheter.
Jag och mina systrar har nu kommit till en punkt där vi måste ta ett beslut. Ett svårt beslut. Stugan som är enkel och absolut inte någon lyxig, vräkig anläggning står på en arrenderad tomt. För några år sedan bytte ön och därmed tomten ägare. Den nytillträdde ägaren kunde då inte annat än förlänga det tidigare arrendekotraktet, men han har nu "äntligen" fått chansen att göra något åt detta. Utan att personen i fråga gör något fel (jag måste poängtera att jag varken kan eller vill ta ära och heder av honom) så höjs arrendet med nästan 6 gånger pengarna per år.
Detta får ju till följd att vi syskon var och en måste värdera för oss själva om vi har råd och om vi tycker att det är värt det. Eftersom vi är 3 olika individer har vi säkerligen olika nivåer för våra bedömningar. Var vi landar har jag ingen aning om. Ännu. Vi måste fundera ett tag till...
Nu när jag själv har tänkt på saken ett par dagar är min främsta olycka att mina minsta barn inte ska komma ihåg stugan när de blir större, och att de kanske inte får några fler år ute på ön. Det gör ont i hjärtat när jag tänker i de banorna. Jag vill ju att de också ska får snubbla och halka precis som jag gjort under min uppväxt!