Som ledare sedan flera år i ett ungdomslag inom en breddverksamhet (fotboll om någon nu missat det) har jag lärt mig att tona ner jakten på resultat. Och det är ju gott så. Alla ska få vara med och betoningen på deltagandet snarare än lagets och individens prestation är norm.
Att då tillfälligt hamna i en situation där resultatet är "allt" blir en kulturchock som heter duga. Helt plötsligt möts man av vinnarskallar som går i spinn över saker som jag själv inte tidigare reflekterat över. Krydda detta med vissa spelares något oslipade attityd och avsaknad av tydliggjorda värdegrunder hur man ska och bör bete sig gentemot medspelare och ledare så blir kontrasten mot mitt vardagliga liv i ungdomslaget stor.
Det känns enkelt att leda tjejerna i flicklaget. De har skolats i vad föreningen och Fotbollsförbundet tycker är OK. Självklart är det lättare för mig i den gruppen där jag har en tydlig roll, alla vet ungefär var de har mig och jag vet var jag har dem.
Jag är övertygad om att idrottsrörelsen har massor att erbjuda ungdomarna. Det gäller självklara saker som att de kan få en bra och allsidig fysisk träning, vilket tycks vara svårt i dagens skola. Men i lagidrotts-sammanhang är det också minst lika viktigt att ungdomarna kan lära sig att fungera i grupp. Hänsyn, respekt och tolerans är nog det som väger allra tyngst för mig. Att fungera ihop med kamraterna i gruppen men också gentemot ledare (vuxna förebilder) är något som förhoppningsvis formar individens värderingar.
Tyvärr har jag fått en inblick i hur det kan se ut om inte regler, normer och värderingar finns eller har funnits. Varför detta inte funkat vill jag inte gå in på i detta media, men det belyser hur som helst betydelsen av idrottsrörelsens möjligheter att ge våra barn och ungdomar en bra uppväxt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar