Kära, härliga sommarstuga!!!

Sommarstugan och jag har några år på nacken nu. Tillsammans, alltså. Redan som liten fjutt snubblade jag omkring bland rötter och hala bergsklippor ute på ön. Och än idag händer det att jag snubblar runt och halkar därute vid stugan. Mina systrar, som har lika stor del i denna sommarstuga som våra föräldrar en gång ordnade, delar säkert mina erfarenheter.
Jag och mina systrar har nu kommit till en punkt där vi måste ta ett beslut. Ett svårt beslut. Stugan som är enkel och absolut inte någon lyxig, vräkig anläggning står på en arrenderad tomt. För några år sedan bytte ön och därmed tomten ägare. Den nytillträdde ägaren kunde då inte annat än förlänga det tidigare arrendekotraktet, men han har nu "äntligen" fått chansen att göra något åt detta. Utan att personen i fråga gör något fel (jag måste poängtera att jag varken kan eller vill ta ära och heder av honom) så höjs arrendet med nästan 6 gånger pengarna per år.
Detta får ju till följd att vi syskon var och en måste värdera för oss själva om vi har råd och om vi tycker att det är värt det. Eftersom vi är 3 olika individer har vi säkerligen olika nivåer för våra bedömningar. Var vi landar har jag ingen aning om. Ännu. Vi måste fundera ett tag till...
Nu när jag själv har tänkt på saken ett par dagar är min främsta olycka att mina minsta barn inte ska komma ihåg stugan när de blir större, och att de kanske inte får några fler år ute på ön. Det gör ont i hjärtat när jag tänker i de banorna. Jag vill ju att de också ska får snubbla och halka precis som jag gjort under min uppväxt!